Huvuden & Hjärtan.

“Från ögonblick till ögonblick är interiören konstant, min lägenhet, avskärmad och något förträngd i den distinkta ljusbrytningen. När jag vänder mig om är tamburens ansikte uttryckslöst som en spegel.
Frånvaro - timmar i sakta skred inunder mig! Jaget - detta ouppbrytbara - detta magdeburgerklot, som innesluter allt: det vilar icke på underlag! Ser jag omvärlden genom en dörr, är det bara som en annorlunda våd i tapeten, går jag utomhus och följer gatorna, är jag inte till fullo närvarande i denna miljö: färgskalan har förskjutits genom spektrum och väger över mot blått, som i en vakendröm, och det finns en konstant faktor i alla dofter jag passerar, en närhet som aldrig vill lämna mig. År efter år i efterhand har mitt liv en kall och främmande arom av ungdom, av tomt slut, jag minns finalens trista huvudvärk: som en lång, porlande kloak glömdes kamraterna ut i hjärnans okända stadsdel. I mörkljus blev en avglans fixerad: skymten av ett avsides fönsters spegling tänder ännu i dag erinransmusiken, som svävande tilltal och recidiv.
Ibland tänker jag, att allt det där är förbi. Men FÖRLUST! ropar då minnet ur gårdar och kyla. I det sjunkna rummet gapar någon - inte jag, inte någon särskild - outvecklade andetag. Och det tysta flödet stannar på rot: tiden förändras inte, men cirkulerar.
Jag betraktar mig; och när jag vänder mig om är mitt ansikte uttryckslöst - borta, som någons blick.”